Ett smakprov ur Antingen-eller, Diapsalmata, översatt av Stefan Borg

- Vad är en diktare? En olycklig människa som i sitt hjärta gömmer djupa kval, men vars läppar är så formade att suckar och skrik som strömmar över dem låter som skön musik. Det är med honom som med de olyckliga människor, vilka plågades över en sakta eld i Phalaris' oxe - deras skrik kunde aldrig nå tyrannens öra och skrämma honom, för honom lät det som ljuv musik. Och människorna skockas kring diktaren och säger till honom: sjung snart igen, det vill säga: må nya lidanden martera din själ, må dina läppar vara formade som förr, ty skriket skulle bara skrämma oss, men musiken gör oss livsglada. Och recensenterna träder fram, de säger: det är riktigt, det stämmer med estetikens regler. Och det är ju klart, att recensenten är på pricken lik diktaren, bara det att han inga kval har i sitt hjärta, ingen musik på läpparna. Därför vill jag hellre vara svinaherde på Amagerbro och förstådd av svinen, än vara diktare och missförstådd av människorna.

Den första frågan i det första, mest elementära läromedel med vilket ett barn uppfostras, är som bekant denna: vad skall barnet ha? Svaret är: smisk. Och med sådana betraktelser börjar livet, och ändå förnekar man arvsynden. Och vem har alltså barnet att tacka för sina första pryglingar, vem om inte föräldrarna?

Jag talar helst med barn, ty om dem vågar man ändå hoppas att de kan bli förnuftsväsen, men de, som har blivit det - herrejemine!

Människorna är ändå orimliga. De använder aldrig de friheter de har, men fordrar dem de inte har; de har tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet.

Jag orkar ingenting alls. Jag orkar inte rida, den rörelsen är för intensiv. Jag orkar inte gå, det är för ansträngande. Jag orkar inte lägga mig ned, ty antingen skulle jag bli liggande, och det orkar jag inte, eller så skulle jag resa mig upp igen, och det orkar jag heller inte. Summa summarum: jag orkar ingenting alls.

Det finns som bekant insekter, som dör i befruktelseögonblicket, så är det med all glädje, livets högsta och härligaste njutningsmoment är åtföljda av döden.

Sina egna betraktelser nedskriver man vårdslöst, man låter trycka dem, i de skilda korrekturen kan man då efterhand få många goda infall. Fatta därför mod, ni som ännu inte har vågat er på att låta trycka någonting, tryckfel är heller inte att förakta, och att bli spirituell med hjälp av tryckfel måste anses för ett lovligt sätt att bli det på.

Förutom resten av min talrika umgängeskrets har jag ännu en intim förtrogen ­ mitt tungsinne. Mitt i min glädje, mitt i arbetet vinkar han till mig, för mig åt sidan, även om jag kroppsligen förblir närvarande. Mitt tungsinne är den trognaste älskarinna jag har känt, inte undra på, att jag älskar henne tillbaka.

Ålderdomen realiserar ungdomens drömmar: det ser man på Swift, i sin ungdom byggde han ett dårhus, i sin ålderdom togs han själv in där.

Jag säger om min sorg vad engelsmannen säger om sitt hus: min sorg is my castle. Många människor anser att det att ha sorg är en av livets bekvämligheter.

Jag känner mig som pjäsen i schackspelet måste känna sig när motspelaren säger om den: den pjäsen kan inte flyttas.

Den folkliga litteraturens oerhörda poetiska kraft yttrar sig bland annat däri att den äger kraften att begära. I jämförelse med denna är vår tids begär på samma gång syndigt och ledsamt, eftersom det begär vad som tillhör medmänniskan. Det senare är mycket väl medvetet om att medmänniskan lika lite som den själv äger vad det söker. Och om det skall begära syndigt, så är det så himmelsskriande att det måste skaka om människan. Det prutar inte av det minsta med ett nyktert förstånds kalla sannolikhetsberäkningar. Ännu skrider Don Juan över scenen med sina 1003 älskarinnor. Ingen vågar skratta av vördnad för traditionens ärevördighet. Hade en diktare vågat det i vår tid så hade man skrattat ut honom.

Ack, lyckans dörr går inte inåt, så att man genom att kasta sig mot den kan trycka upp den, utan den går utåt, och därför kan man ingenting göra.

Vad skall komma? Vad skall framtiden medföra? Jag vet inte, jag anar ingenting. När en spindel från en fast punkt störtar sig ned i sina konsekvenser ser den hela tiden ett tomrum framför sig, där den inte kan få fotfäste hur mycket den än sprattlar. Så går det för mig; framför mig hela tiden ett tomrum, vad som driver mig framåt är en konsekvens som ligger bakom mig. Detta liv är bakvänt och förfärligt, omöjligt att uthärda.

Av alla skrattretande ting förefaller mig det mest skrattretande vara att jäkta i världen, att vara en man som jäktar med maten och jäktar med arbetet. När jag därför ser en fluga i det avgörande ögonblicket sätta sig på en sådan affärsmans näsa, eller han blir nedstänkt av en vagn, som i ännu större hast kör förbi honom, eller Knippelsbro går upp, eller det faller en tegelpanna på honom och dödar honom, då skrattar jag av hela hjärtat. Och vem kan väl avhålla sig från att skratta? Vad uträttar de egentligen, dessa jäktande hastverkare? Går det inte för dem som det gick för den där kvinnan, som i bestörtningen över att elden var lös i huset, räddade eldgaffeln? Vad mer än eldgaffeln räddar de egentligen undan livets stora eldsvåda?

Ingen vänder åter från de döda. Ingen har trätt in i världen utan gråt. Ingen frågar en när man vill in, ingen när man vill ut.

Tiden går, livet är en ström, säger människorna o.s.v. Jag kan inte se det, tiden står still och jag med. Alla planer jag framkastar, flyger raka spåret tillbaka på mig själv, när jag vill spotta, spottar jag mig själv i ansiktet.

Vad jag duger till? Till ingenting eller till vadsomhelst. Det är en sällsynt duglighet - om den uppskattas i världen? Gud vet, om de flickor finner en plats som söker anställning som ensamjungfru eller i brist därpå som vadsomhelst.

Ingen barnaföderska kan ha underligare och otåligare önskningar än jag. Dessa önskningar avser än de obetydligaste ting, än de mest upphöjda, men de har alla i lika hög grad själens momentana lidelse. Jag önskar mig i detta ögonblick en tallrik bovetegröt. Från min skoltid kommer jag ihåg att på onsdag fick vi alltid bovetegröt. Jag kommer ihåg hur slät och vit gröten var tillagad, hur smöret log mot mig, hur varm gröten var att beskåda, hur svulten jag var, hur otåligt jag ville få börja. En sådan tallrik bovetegröt! jag skulle ge mer än min förstfödslorätt för den.

Trollkarlen Virgilius lät hugga sig själv i stycken och läggas i en gryta för att kokas i åtta dagar, och genom denna process föryngra sig. Han fick någon att vakta så att ingen obehörig tittade i grytan. Vakten kunde emellertid inte motstå frestelsen - det var för tidigt, Virgilius försvann som ett litet barn med ett skrik. Jag har nog också tittat för tidigt i grytan, i livets och den historiska utvecklingens gryta, och driver det nog aldrig längre än till att bli ett barn.

"Man får aldrig tappa modet. När olyckorna tornar upp sig som värst omkring en, då ser man i skyarna en hjälpande hand" - så talade Hans Högvördighet Jesper Morten sistlidna kvällsgudstjänst. Jag är numera van att färdas mycket under öppen himmel, men något sådant har jag aldrig lagt märke till. För några dagar sedan blev jag under en fotvandring varse ett sådant fenomen. Det var väl kanske inte precis en hand, utan mer som en arm, som sträckte sig ut ur molnet. Jag försjönk i betraktelse: det föll mig in att om Jesper Morten bara hade varit där så kunde han ha avgjort om det var detta fenomen han hade tänkt på. Medan jag står där mitt i dessa tankar så blir jag tilltalad av en vandrare, som, i det han pekar upp mot molnen, säger: "Ser ni tromben, det är sällan man ser en sådan i dessa trakter, ibland tar den med sig hela hus." Gud bevare oss, tänkte jag, är det en tromb, och lade benen på ryggen så gott jag förmådde. Vad månne hade högvördige herr pastor Jesper Morten gjort i mitt ställe?

Andra må klaga över att tiden är ond. Jag klagar över att den är erbarmlig, då den saknar lidelse. Människornas tankar är tunna och skröpliga som knypplade spetsar, de själva ömkansvärda som knypplerskor. Deras innersta tankar är för erbarmliga för att kunna vara syndiga. För en orm skulle det kanske kunna betraktas som synd att nära sådana tankar, inte för en människa, som är skapt till Guds avbild. Deras begär är lugna och slöa, deras lidelser sömniga. De gör sin plikt, dessa krämarsjälar, men tillåter sig dock att som judarna klippa ned mynten en smula. De menar att om vår Herre än aldrig så noga för bok så kan man säkert ändå komma undan ett litet bedrägeri mot honom. Tvi för dem! Därför vänder mig själ alltid åter till Gamla testamentet och till Shakespeare. Där känner man ändå att det är människor som talar, där hatar man, där älskar man, mördar sin fiende, förbannar hans avkomma genom alla släktled, där syndar man.

Att vara en fullkomlig människa är ändå det högsta. Nu har jag fått liktornar, det hjälper alltid lite.

De flesta människor rusar så fort efter njutningen att de rusar förbi den. Det går för dem, som det gick för den där dvärgen, som vaktade en bortrövad prinsessa i sitt slott. En dag tog han sig en middagslur. Då han en timme senare vaknade upp var hon borta. Snabbt drar han på sig sina sjumilastövlar, i ett kliv har han passerat långt förbi henne.

Min själ är så tung att ingen tanke mer kan bära den, inget vingslag mer kan lyfta den upp i etern. Rör den sig, då stryker den blott utmed marken som fåglarnas låga flykt när det blåser upp till åskväder. Över mitt inre väsen ruvar en beklämning, en ångest, som anar ett jordskalv.

Det hände på en teater att kulisserna tog eld. Pajas kom för att underrätta publiken om saken. Man trodde att det var en lustighet och applåderade, han upprepade det, man jublade ännu mera. Så, tänker jag, kommer världen att gå under, under allmänt jubel från kvickhuvuden som tror att det är en lustighet.

Den egentliga njutningen ligger inte i det man njuter, utan i föreställningen. Om jag hade en underdånig ande i min tjänst, som, när jag ville ha ett glas vatten, skulle räcka mig hela världens dyrbaraste viner läckert blandade i en pokal, då skulle jag avskeda honom till dess han hade lärt sig att njutningen inte ligger i vad jag njuter, utan i att få min vilja fram.

Det filosoferna säger om verkligheten är ofta lika vilseledande som när man hos en lopphandlare läser på en skylt: Här manglas. Skulle man komma med sin tvätt för att få den manglad så vore man lurad, ty endast skylten är till salu.

För mig finns inget farligare än att minnas. Sedan jag har erinrat mig ett livsförhållande så har förhållandet själv upphört. Man säger att separation hjälper till att friska upp kärleken. Det är visserligen sant, men den uppfriskar den på ett rent poetiskt sätt. Att leva i erinringen är det mest fulländade liv som låter sig tänkas, erinringen mättar rikligare än all verklighet, och den har en trygghet som ingen verklighet äger. Ett erinrat livsförhållande har redan gått in i evigheten och har inget timligt intresse mera.

Den sociala strävan och den sköna sympati som åtföljer denna breder ut sig mer och mer. I Leipzig har det bildats en kommitté, som av sympati med gamla hästars sorgliga ändalykt har beslutat att äta upp dem.

[sidbörjan]