Sören Kierkegaard (5 maj 1813 - 11 november 1855)

I. Släkten. Barndom och skoltid (1813-30).

»Själv av ringa härkomst», har jag, »älskat menige man eller så kallade enkla människor», skrev Sören Kierkegaard i tillbakablicken över sitt författarskap. Hans far och mor var av fattig bondesläkt och hörde hemma på Västjyllands ödsliga hedmarker. Farfadern var arrendator i Saeddings socken mellan Skjern och Herning. Här föddes Michael Pedersen Kierkegaard (se bild) den 12 december 1756. Pojken ska ha varit anställd hos en släkting, som drev handel med får, och fick följa med honom till Köpenhamn, där han hade en ogift morbror, Niels Andersen Seding, vilken etablerat sig där som lärftkramhandlare. M. P. Kierkegaard fick sin utbildning hos morbrodern och ärvde honom 1796. Då hade han sedan 1780 själv innehaft burskap som lärftkramhandlare och drivit inbringande handel, bl.a. på resor i Nordsjälland. Överhuvudtaget hade Kierkegaard tur med vad han företog sig. Den stora eldsvådan i Köpenhamn 1795 drabbade inte hans egendom och vid statsbankrutten 1813 hade han sina pengar så lyckligt placerade att han helt undgick att dragas in i katastrofen. Vid endast 40 års ålder, i februari 1797, överlämnade han sin affär till två yngre släktingar och levde resten av sitt liv, mer än 40 år, som rentier utan bekymmer för dagen. 1794 hade M. P. Kierkegaard gift sig med systern till sin kompanjon.

Hon hette Kirstine Nielsdotter Röyen och avled i lunginflammation redan i mars 1796 utan att ha satt några barn till världen. Från 1794 tjänade i Kierkegaards hus Ane Sörensdotter Lund, född 1768 som dotter till en hemmansägare i Brandlund, Brande socken, söder om Herning. Då det på våren 1797 visade sig att hon väntade barn med sin husbonde var denne tvungen att gifta sig med henne. Hon födde honom först tre döttrar, därpå fyra söner, av vilka den äldste var Peter Christian Kierkegaard (1805-88), den yngste Sören Aabye Kierkegaard (1813-55). Från 1819 till 1834 förlorade M. P. Kierkegaard fem av sina barn, vilka dog i åldern 12 till 33 år. De enda som överlevde var de båda nämnda högt begåvade sönerna. Försynen, som inte blott givit lärftkramhandlaren hans förmögenhet utan även bevarat den åt honom, tycktes vilja ta från honom hans avkomma. Före sin bortgång 1838 skulle åldringen få uppleva att hans äldste son blev lyckligt gift med biskop P. 0. Boisens dotter och att den unga svärdottern dog barnlös innan ett år gått till ända. Hans enda tröst var de barnbarn som döttrarna Nicolina och Petrea, gifta med två bröder Lund, efterlämnat vid sin förtidiga död.

»Jag föddes 1813, året för statsbankrutten, då så många andra värdelösa sedlar sattes i omlopp», skrev Sören Kierkegaard 1844. Den 5 maj, då han såg dagens ljus, var hans fader 56 år och hans moder 45. Han var klen från födseln, finlemmad och bräcklig. Fadern sörjde för att sönerna fick bästa möjliga undervisning. De sattes i Borgerdydskolan, vars rektor var den myndige Michael Nielsen. Honom kunde Sören Kierkegaard tacka för sina grundliga kunskaper i latin. Redan i skolan var Kierkegaard ensam utan att vara lämnad åt sig själv. Han deltog i skollivet, skojade med lärarna och fuskade vid förhören när han kom åt. Han retades med kamraterna och de retade honom tillbaka - men han slöt sig inte till någon av dem. Hans kvickhet fick tidigt sin tillspetsade form, fadern döpte honom till Gaffeln. Utanför skolan fick han dock en vän i den jämnårige, blide, innerligt religiöse Emil Boesen. Dennes fader brukade i likhet med M. P. Kierkegaard besöka Brödraföreningens möten i Stormgade och de två familjerna blev intimt knutna till varandra. I den pietistiska fromheten hos herrnhutarna hade den gamle Kierkegaard sin ena religiösa förankring. Den andra var J. P. Mynsters (se bild) förkunnelse. 1811 hade Mynster blivit vicepastor vid Vor Frue Kirke. Då kyrkobyggnaden blivit svårt skadad vid engelsmännens bombardemang av Köpenhamn 1807, ägde gudstjänsterna rum i Trinitatis Kirke. Allt från begynnelsen strömmade många till för att höra Mynsters predikningar i synnerhet folk med intellektuella anspråk. M. P. Kierkegaard hörde till dem, han gick också till nattvarden hos Mynster, lät honom konfirmera sina söner, däribland Sören i april 1828. När dottern Nicolina dog 1832 och hustrun 1834 talade Mynster vid båren. Genom Mynster, som 1834 blivit biskop i Själlands stift, skänkte M. P. Kierkegaard ofta pengar till de fattiga. För den allvarligt lagde lärftskramhandlaren framstod denne ädle prelat, överlägset skicklige predikant och levande kristne som ett stöd och värn gentemot syndakänslans övermakt. Sören Kierkegaard kallade honom med rätta »min faders präst»; som företrädare för kyrkan, som präst, skulle Mynster komma att spela en ödesdiger roll för Sören Kierkegaard själv.

Kierkegaards far var en jordbunden natur, en kraftfull intelligens men med anlag för dystert grubbel. Med hans såväl som rektorns exempel för ögonen inskärptes hos Kierkegaard vad som menas med auktoritet. Som den yngste i brödrakretsen måste han därtill oavbrutet värja sig mot den idealkaraktär, som han dagligen hade för ögonen i den åtta år äldre, begåvade, plikttrogne och flitige Peter Christian.

II. Stundentår (1830-40).

Sommaren 1830 fick Sören Kierkegaard avgångsbetyg från Borgerdydskolan för inträde till universitetet. Det skulle ta tio år innan han avlade sin examen. Han erhöll visserligen ypperliga vitsord vid inträdesprövningarna i språk och filosofi, gick därefter på teologiska föreläsningar och erhöll studievägledning (manuduktion) av H. L. Martensen, senare professor och biskop, men rätt snart körde han fast i studierna. Kierkegaard var nu ett par och tjugo år, befann sig i rastlös utveckling utan att veta vilken riktning den skulle ta. Han är den begåvade unge mannen som letar efter ett område, där hans begåvning kan komma till sin rätt. Den oroliga väntetiden använde han till oregelbundna nöjen och fria studier. Den unge studenten såg inte vad han kostade på sig, han odlade dyrbara bekantskaper, gick på Det kongelige Teater, höll till på Studenterforeningen och på caféer - och lyckades skaffa sig en skuld på tolv- à trettonhundra riksdaler, som fadern fick betala i slutet av 1837. I synnerhet under 1836 kan man tala om ett liv i sus och dus. Hans unga blod befann sig i kokning, kristendomen försvann vid synranden, självmordet stod på lur: »Jag kommer just från ett sällskap där jag var själen i samvaron, kvickheterna forsade ur min mun, alla skrattade och beundrade mig - men jag gick, ja, det tankstrecket bör vara lika långt som jordbanans radie --------- bort och tänkte skjuta mig en kula för pannan». Denna anteckning är typisk för den desperata stil som från dagboken skulle komma att överföras till Diapsalmata, estetiskern A:s korta tankespråk i Antingen-eller. Han prövade sin penna i skilda uppgifter under dessa år. Från en resa Kierkegaard företog på Nordsjälland sommaren 1835 spårar man ansatser till obunden, reflekterande naturbeskrivning; och anteckningarna frånGilleleje, där han gör upp sitt andliga bokslut, är både sköna och mättade. Från december 1834 visar han prov på spydig humor i tidskrifts- och tidningsartiklar, riktade mot dagens liberala strömningar. Kierkegaard var född konservativ. Hans första bok var en tidskriftsrecension som under utarbetandet svämmat över alla bräddar. Ur en ännu levandes papper är en skrivövning i den uppskruvade filosofisk-estetiska stil, som Kierkegaard tillägnat sig från Hegel och dennes efterföljare.

Kierkegaards debut som författare ägde rum i september 1838. Men det var inte den första skickelsedigra händelsen det året. Bland sina universitetslärare var Kierkegaard särskilt nära knuten till diktaren och filosofen Poul Möller. Hans död den 13 mars 1838 blev ett tungt slag. Två månader senare, den 19 maj, genomlevde Kierkegaard i en kort stunds lyckorus ett tillstånd av religiös glädje. Och den 9 augusti dog hans fader. Det blev »en oerhört skakande upplevelse för mig, på vad sätt har jag aldrig omtalat för någon människa». Förmodligen var det vid något tillfälle året därpå som Kierkegaard nedskrev redogörelsen för den omvälvning i hans liv, som ägt rum i tjugofemårsåldern och som han kallade den stora jordbävningen: han hade erhållit visshet om att faderns, broderns och hans eget tungsinne liksom de andra syskonens förtidiga bortgång var Guds straff med anledning av en förbannelse som vilade över släkten.

Hans gamle fader hade aldrig upphört att oroa sig över att Sören inte tog sin examen. Som en helig tribut till faderns minne satte han nu i gång med att examensläsa, tog manuduktion, arbetade för allt vad han var värd. Klagosuckar i dagböckerna visar hur han pinades av regelbundna pliktmässiga studier. Knappast två år efter faderns död, den 3 juli 1840, avlade Sören Kierkegaard teologisk ämbetsexamen med högsta betyg. Efter att sålunda ha uppfyllt löftet till fadern, företog han under tiden 19 juli till 6 augusti en pilgrimsfärd till faderns födelsesocken, Saedding. Han reste ståndsmässigt med tjänare. Efter sin fader hade Kierkegaard ärvt en ansenlig förmögenhet, 31 335 riksdaler. Han inrättade sig bekvämt, framlevde sitt liv i vackra köpenhamnsvåningar - han flyttade ganska ofta - och höll gott bord. Han klädde sig elegant och förströdde sig med långa åkturer ut på Nordsjälland. Kierkegaard lät dalrarna rulla och fast han efterhand förtjänade på sina böcker, smalt förmögenheten ihop. När han dog återstod inte mer än att det täckte begravningskostnaderna.

III. Förlovning och disputation (1840-41).

Till Kierkegaards vänner hörde änkeprostinnan Rördam och hennes vuxna barn ute i Frederiksberg. På våren 1837 hade han känt sig dragen till hennes dotter Bolette, f. 1815, detta fast hon var förlovad med en annan. Inför en ung kvinna som Bolette kände sig Kierkegaard skuldbelastad, oren. I maj samma år träffade han hos Rördams en purung flicka, som genast fångade hans uppmärksamhet. Hon hette Regine Olsen (se bild) var född 23 jan. 1822 och när de träffades 15 år gammal. Hennes fader var byråchefen i Finanshovedkassen, etatsrådet Terkel Olsen. Kierkegaard hade henne ofta i sina tankar redan innan fadern dog, och under examensläsningen stod hon ständigt för hans blick. Hon är efter sitt namn, som betyder drottning, hans »hjärtas härskarinna, dold i mitt hjärtas hemligaste rum, i min livstankes högsta potens», men hans hopp är kluvet i sin rot: »får jag sluta dig i min famn, - eller: lyder ordern vidare?» Då han kommit hem från Jyllandsresan, besökte han ofta Regine, den 8 september 1840 friade han; den 10 började förlovningen, som varade till den 11 oktober 1841 - i 13 månader. Kierkegaard hade fungerat som sin egen försyn. Kvick, djupsinnig, charmerande hade han erövrat en ung blommande kvinna, som intuitivt förstod hur komplicerad han var, men aldrig blev invigd i hans hemligaste väsen. Hon kunde inte hjälpa honom, emedan han inte gav henne tillåtelse därtill. Han hade nu försatt sig i en situation, som gav fritt utlopp åt hans väsen. Hans brev till henne andas förälskelse, lyckan gav hans kvickhet en ny värme. Och samtidigt vet han att det är omöjligt för honom att gifta sig med Regine: släktförbannelsen, faderns fall, hans egen synd stod i vägen, kanske även sexuell oförmåga, en fysisk defekt som han inte kunde hoppas finna bot för. Han drömmer att få leva ett liv som alla andra men vet att dessa drömmar aldrig skall gå i uppfyllelse.

Men han uppträder annars som förlovade unga män för sed har och ser sig om efter en framtidsplats. Från november 1840 åtnjuter han på prästseminariet undervisning i predikokonst m.m. för att praktiskt bereda sig för prästkallet. Samtidigt utbygger han sin akademiska ställning. Hans baddare till broder hade erövrat både tysk och dansk doktorsgrad och dansk teologie licentiatexamen. Sören Kierkegaard, som under studentåren hade läst filosofi, estetik och skönlitteratur, beslöt att disputera för filosofie magistergraden. Han gör härvid en generalinventering av sitt kunskapsförråd men nöjer sig inte med att karakterisera, han avkunnar också domslut. Om begreppet ironi, som försvarades pro gradu den 29 september 1841 är en uppgörelse med en tidsålder, som var splittrad och sönderreflekterad. Om Kierkegaard hade tänkt sig att göra akademisk karriär med sin avhandling, vilket professor Sibbern uppmuntrat honom till på sommaren eller hösten 1841, stötte han samtidigt genom eget förvållande fakulteten för huvudet tack vare sin medvetet fria formgivning.

Samtidigt som Kierkegaard på detta sätt beredde sig att bli vad han senare kallade »ironie magister», ingick förlovningen i sin kritiska fas. Ett äktenskap var, menade Kierkegaard, ogenomförbart och den 11 augusti skickade han tillbaka ringen till Regine Olsen. Hon bönade och bad att han skulle stanna hos henne. Han gav efter men beslöt samtidigt att framtvinga en brytning från hennes sida genom att uppträda tölpaktigt och oförskämt. Två spöklika månader följde, men hon härdade ut, och den 11 oktober 1841 bröt Kierkegaard definitivt med sin innerligt älskade Regine.

Etatsrådets familj var upprörd; Kierkegaards broder »sade till mig att han ville uppsöka familjen och göra klart för dem att jag inte var en skurk. Jag sade: gör du det, skjuter jag dig en kula genom huvudet». Kierkegaard tog sin mats ur skolan och reste till Berlin. Det var den 25 oktober. Därmed kom han på avstånd från förargelsen och medlidandet där hemma, samtidigt som han på nytt kunde börja fria studier, varvid Schellings föreläsningar i filosofi stod först på programmet. Kierkegaard trodde till en början att han hos Schelling skulle finna lösningen på förhållandet mellan filosofi och verklighet men blev besviken. Regine hade heller inte försvunnit ur hans tankar. Han hade planerat att vara borta en längre tid men återvände hem den 6 mars 1842. Dock kom den stora staden alltid att utöva en stark dragningskraft på honom. Han bodde sammanlagt vid fyra tillfällen i Berlin, det enda resemålet utanför Danmark. Denna hans förkärlek för Preussens huvudstad berodde utan tvivel på att han här upplevde sitt första stora skaparrus. I Berlin blev Kierkegaard diktare, blev författare utan återvändo. Härifrån återvände han hem med stora delar av det verk, som i hans egna ögon markerar begynnelsen på hans författarskap: Antingen-eller.

IV. Under produktivitetens högtryck (1841-46).

Innan han mötte kärleken hade Kierkegaard haft sin särart, släktförbannelsen och sina egna förvillelser som utgångspunkt för sitt tänkande. I och med förlovningen i 1840-41 uppstod en kollision mellan grundvalen för hans liv och en ny mänsklig verklighet. Vid denna sammanstötning erhöll hans fantasi ett aldrig sinande råmaterial, som han under djupgående personlighetskamp gestaltade i mänskliga grundproblem på ett sådant sätt att de fått betydelse för alla och envar. Kierkegaard hade nu funnit den plattform, den arkimediska punkt, utifrån vilken han kunde sätta en värld i rörelse. I hans och tidens bildning ingick förtrogenhet med Hegels filosofi, ett storslaget försök att med hjälp av en ganska enkel metod inordna allt existerande i ett sammanhängande system. Varje enskildhet kunde begripas från sin plats i systemet. Hegels trollformel var den dialektiska metoden, med vars hjälp tillvaron uppfattades som en logisk världsutveckling. I denna upptar varje detalj, t.ex. en mänsklig individ, en försvinnande liten plats. Mot detta spelar Kierkegaard, alltså en enstaka individ, ut sig själv och hävdar, att intet i hela världen är viktigare för denna människa än hennes eget öde. Det nya magiska ord, vilket liksom förvandlade allt som fanns till, var den enskilde. Allt har slagits omkull, sanningen är inte som för Hegel den objektiva kunskapen om helheten, världen som Guds tanke under utveckling, utan sanningen är den subjektiva innerlighet, varmed den enskilda människan går upp i frågan om sin eviga bestämmelse. När Kierkegaard satte in sin mannaålders fulla kraft på att rasera ett system, följde därav med nödvändighet att han själv skapade ett system - endast ett system kan besegra ett system. Man kan också med fullt fog tala om Kierkegaards system. Hegel kom fram till en filosofisk metod, en princip, och tillämpade den på vetandets alla discipliner: historia, psykologi, konst o.s.v. Sören Kierkegaard tog fasta på en annan princip och demonstrerade dess konsekvenser. Vart och ett av Kierkegaards skönlitterära eller filosofisk-religiösa arbeten tar upp något av den mänskliga tillvarons problem och granskar det i ljuset av den givna grundsatsen. Debatten går till botten med problemet utan sidoblickar på den övriga produktionen. Varje bok har sitt spörsmål och sina svar. Den är en planet som roterar kring sin axel. Men som planeten står den i lagbunden förbindelse med andra planeter; Kierkegaards verk förhåller sig till varandra som himlakropparna i ett planetsystem.

I vart och ett av sina arbeten är Kierkegaard, för att använda hans favoritterm, en experimentator. I varje avsnitt skildrar han en människotyp och utvecklar en tankegång, han renodlar släktet och tanken. Med diktarfilosofens lidelsefulla logik tränger han varje gång fram till den yttersta gränsen för de givna förutsättningarna. Väl framme har han uttömt experimentets möjligheter; han har utnyttjat synpunkten, definierat sin kategori och kan hejda sig - för den gången.

För att efter behag kunna variera inte bara ämnet för framställningen utan också synvinkeln, tillskriver Kierkegaard varje arbete (eller avsnitt av ett arbete) en författar- eller utgivarpseudonym, vilken skildras som en levande människa med sin speciella utvecklingsgång, sin speciella ståndpunkt. Alla dessa pseudonymer, liksom alla de ämnen de behandlar, kan karakteriseras med hänsyn till hur de bedömer kristendomen som grundval för mänskligt liv. I hela hans pseudonyma författarskap fram till 1846 förmärkes en rörelse i riktning mot ett allt innerligare förhållande till kristendomen. Grundproblemet lyder: hur kan jag, en enskild människa, bli kristen? Genom att följa hur problemet ställs från skrift till skrift kan vi iaktta sammanhanget i Kierkegaards begreppsvärld, rörelsen i hans andliga Kosmos.

Som nämnt sammanfaller tanke och typ hos Kierkegaard. Hans idéer går över i människoskildring, och när han skapar diktade karaktärer blir de typiska, representerar en idé. Kierkegaard tänker i typer: i människotyper och i för mänskligt liv typiska situationer.

Till grund för Kierkegaards typlära ligger föreställningen om en gradation, och vägen till Gud ses under bilden av en stege. Varje människa eller varje avgörande situation i en människas liv markerar ett trappsteg eller en stegpinne. Himlastegen är en bild som tidigt får grepp om Kierkegaard och det bjuder inga svårigheter att spåra var han fått den från.

Johannes Klimax eller Climacus var namnet på en grekisk munk på 500-talet, som bodde i klostret på Sinai. Sitt tillnamn har han fått av sitt huvudverk, som han efter Jakobsstegen i 1. Mosebok 28:12 kallade Klimax tu paradisu, på latin Scala paradisi. I trettio kapitel skildrade han trettio avsatser på »Stegen till paradiset»: upp ur lasten, som omöjliggör ett fromt liv, och via dygderna fram till målet, den fullkomliga stillheten i Gud, apathia. I en anteckning den 20 januari 1839 säger Kierkegaard: »Hegel är en Johannes Climacus, men han stormar inte som giganterna himlarna genom att stapla berg på berg. Han klättrar dit upp på sina slutledningar». 1842-43 skrev Kierkegaard en självbiografisk berättelse, Johannes Climacus, där titelfiguren erövrar saligheten genom att stiga uppåt med logikens hjälp: »Han njöt av att få börja med en enstaka tanke och slutledningsvägen höja sig från avsats till avsats upp till en högre nivå. Ty konsekvensen var hans scala paradisi, och hans salighet tycktes honom ännu härligare än änglarnas», vilka rörde sig på Jakobsstegen. Därtill kommer att Kierkegaard kallar författaren till två av sina under pseudonym utgivna skrifter för Johannes Climacus: Filosofiska smulor och Avslutande ovetenskaplig efterskrift skall enligt Kierkegaard uppfattas som ett metodiskt genomfört stigande från en enbart filosofisk ståndpunkt, representerad av Sokrates, upp till kristendomen.

Vid en framställning av de olika avsatserna för personlighetens uppstigande använde Kierkegaard ordet stadium. Han hade utan att förtröttas spekulerat över begreppet övergång och kommit till resultatet att en omärklig övergång, en utveckling, ej var det sanna uttrycket för personligt liv. Det är viljans krafttag, det är personlighetens val i de avgörande ögonblicken, som sätter skiljegränsen mellan förflutet och framtid: livet består av omvälvningar, katastrofer, genombrott; språng är det uttryck han helst använder. Genom ett av viljan beslutat språng tar sig individen, den enskilde, över från ett stadium till nästa.

Vi har således betraktat Kierkegaards pseudonymt utgivna skrifter från 1846 som en stort anlagd framställning av en Scala paradisi, vägen till kristendomen, stadier på livsvägen, det inre livets väg, skilda från varandra genom nya uppbåd av inre liv, personligheten som bryter fram ur djupare liggande skikt. Utvecklingen går inåt, mot allt större innerlighet, för att använda ett av Kierkegaards viktigaste ord. Att gå inåt är att finna sig själv, sitt eviga jag.

Antingen-eller, som utkom 1843, ger en framställning av två attityder mot livet, den estetiska och den etiska. Estetikern föraktar vänskap, äktenskap och allt annat på -skap. Det enda han tror på är njutningen i ett isolerat nu; han är den muntre cynikern, men livsledan ligger på lur. Till slut tar han sitt liv, om han inte lyder etikerns råd och med en kraftansträngning kommer till insikt om sitt livs sammanbrott och bygger upp ett nytt på ett fundament av moraliska principer, godtar de bojor som förhållandet till hustru och barn pålägger en man. Kierkegaards estetiker är varianter på formeln den förtvivlade livsnjutaren, den gudlöse egocentrikern. Etikern, som kallas assessor Wilhelm, är den heliga pliktens representant. Hans förhållande till kristendomen preciseras i en predikan av en lantpräst, vars ståndpunkt assessorn ansluter sig till; det är den grundfasta tilliten till Gud. Etikerns tro är tillit. Lantprästens förkunnelse motsvaras av tankegången i Två uppbyggliga tal, som Kierkegaard ungefär samtidigt med Antingen-eller utgav under eget namn, liksom i de andra uppbyggelseböcker, som Kierkegaard i maj 1845 samlade under titeln Arton uppbyggliga tal. Det etiska stadiet förutsätter alltså ett gudsförhållande. Det är humanreligiositetens stadium, den lägsta avsatsen på Jakobsstegen.

Högre når vi i Stadier på livsvägen, 1845. Här får vi först nya omdiktningar av det estetiska och det etiska stadiet, men därtill fogas nu en dagboksskildring av en människa på ett stadium som kallas det religiösa: Skyldig ­ icke skyldig handlar om en man som enligt egen utsaga ej är någon »religiös individualitet» men väl möjligheten till en sådan: genom det ansvar han tar för en kvinna, upptäcker han att religiositeten är lidandet som inte har något slut. Han är människan i permanent religiöst kristillstånd.

Mellan Antingen-eller och Stadier hade Kierkegaard i flera böcker belyst religiösa förhållanden. 16 oktober 1843 utgav han två skrifter, vari gestalter ur Gamla Testamentet representerade människor, som Gud har givit löften. I Upprepningen tar Gud allt från Job - men ger honom det tillbaka; förlusten var en prövning. I Fruktan och bävan står Abraham färdig att på Guds befallning offra sin son Isak; hans tro är så fast att han för att lyda Gud är redo att bli en mördare. I juni 1844 kom två nya arbeten, Filosofiska smulor och Begreppet ångest. Det sistnämnda är en analys av syndafallets psykologi, syndens genombrott i Adams men också i alla senare människors historia. Det förstnämnda är en analys av trons logik, Kristi framträdande i historien - men också i varje enskild människas liv. De båda böckerna handlar således om Ögonblicket eller ögonblicken: ångestens ögonblick, då människan hemfaller åt synd och upptäcker sin sanna natur. Och frälsningens ögonblick då Kristus uppenbarar sig. Filosofiska smulor är en polemisk bok. Den dåtida teologin ville styrka kristendomens ställning med historiska och filosofiska bevis. Kristendomen blev sålunda en auktoritetsbunden religion. I motsats härtill ställer Kierkegaard det sokratiska kravet på personligt, individuellt anammande av sanningen. Det är denna linje som fullföljes i Avslutande ovetenskaplig efterskrift till Filosofiska smulor, som utkom i februari 1846. I Smulorna hade han beskrivit trons paradoxala föremål: en Gud i människogestalt. I Efterskriften utvecklade han tankegången, att det är den personliga anslutningen till trons paradox som är frälsningen för en människosjäl. Sammanhanget mellan Kierkegaards begrepp framgår av följande citat: »Kristendomen är ande, ande är innerlighet, innerlighet är subjektivitet, subjektiviteten är till sin kärna lidelse, på sin kulmen oändlig, personligt intresserad lidelse för sin eviga salighet». Jämte denna estetiska och filosofiska produktion fortsatte Kierkegaard sina litterära och uppbyggliga skriftserier. »Förord» (juni 1844) är muntert gyckel med litterära förhållanden i Danmark och »En litterär anmälan» (mars 1846) en hyllning till fru Gyllembourgs roman »Två tidsåldrar»; utom »uppbyggliga» tal utgav han nu också religiösa tal »vid tänkta tillfällen» (1845).

V. Lidandets evangelium (1846-51).

På nyåret 1846 är Kierkegaard klar över att han står inför ett periodskifte i sitt liv. Det är därför han kallar Efterskriften avslutande; under korrekturläsningen på den stora boken skrev han den 7 februari 1846: »Det är nu min avsikt att utbilda mig till präst. Jag har nu i flera månader bett till Gud att hjälpa mig på väg, ty det har länge stått klart för mig att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen måste vara helt och hållet eller inte alls. Av denna anledning har jag inte under pågående korrekturläsning påbörjat något nytt utan endast sysslat med den lilla recension av de två tidsåldrarna, som även den är avslutande». Glöden från förlovningstiden hade falnat. Det fanns intet mer att utvinna ur det givna konfliktstoffet. I Efterskriften märker man, trots stilens glans och musikalitet, att författaren på ett tröttande sätt finfördelar sitt material. Men medan Kierkegaard har skrivit sig fram till ett visst yttre lugn och planerar för en ny livsform, har samme Kierkegaard, i ett djupare skikt av medvetandet, liksom förberett en ny konfliktsituation, som ånyo skulle framkalla en islossning i hans produktivitet. Kierkegaard spelade åter ödets roll i sitt eget liv.

Från 1840 utgav M. A. Goldschmidt det liberala veckobladet Corsaren, vars satir drabbade såväl offentliga auktoriteter som privatpersoner. På ett undantag när: Kierkegaards skrifter prisades. Då en av Corsarens anonyma, men kända pennor, P. L. Möller, annorstädes tagit helt ytligt på Kierkegaards pseudonymt utgivna skrifter, skrev Kierkegaard en artikel i Faedrelandet, där han för att komma åt P. L. Möller fordrar att få samma behandling i Corsaren som andra anständiga människor. Detta blev signalen till en serie teckningar med tillhörande elak text, vilka förlöjligade Kierkegaard, som vred sig i vånda under piskrappen. Sören Kierkegaard, i egna ögon landets bästa huvud, utskrattad för att en smutstidning påstod att hans ena byxben var kortare än det andra! (se bild) Allt han tidigare innefattat i begreppet lidande, bleknade i jämförelse med dessa erfarenheter, som öppnade nya avgrunder i hans religiösa liv. Lidandestanken präglar nästan till alla delar hans författarskap åren 1847-50, då det kristna lidandet inte mer är ovissheten (som i Skyldig - icke skyldig) eller förståndets lidande inför trons paradox (Smulorna etc.) utan i allt högre grad martyrskapet. Kristus framställs inte nu längre som den gåtfulla föreningen av Gud och människa, som kräver att människan skall tro på honom, utan som den föraktade och pinade Frälsaren som vill att människan bokstavligen skall följa i hans fotspår. Kierkegaard fogar alltså ännu några stadier till sitt galleri av människotyper. Allteftersom hans utveckling framskridit har han ökat kraven på den kristna människan och de bakomliggande stadierna har i motsvarande grad förlorat i värde. Livet ut fortsätter Kierkegaard att bygga sin himlastege högre, samtidigt som han raserar stegpinnarna under sig.

Perioden inledes med en rik skörd av uppbyggelseskrifter: Uppbyggliga tal i avvikande anda (mars 1847), Kärlekens gärningar (september s.å.), Kristliga tal (april 1848), Tre fromma tal (maj 1849), Tre tal vid nattvarden på fredag: översteprästen, publikanen; synderskan (november 1849). Till resultaten av arbetet med kristna begreppsbestämningar må räknas tre böcker: Tvenne etisk-religiösa småskrifter (maj 1849) handlar om en apostels gudaingivna myndighet; Sjukdomen till döds (juli 1849) om syndamedvetandets stadier, Övning i kristendom (september 1850) om Kristi efterföljelse. Kraven i denna sista bok framställs i populariserad form i Till självprövning, samtiden anbefalld (september 1851) och Dömen själva, som utarbetades 1851-52, men publicerades först efter Kierkegaards död. Med dessa skrifter har Kierkegaards budskap fått en så klar och fast form att det inte blott framstår som en uppgörelse med teologiska riktningar i hans samtid utan som en självständig lärobyggnad, Kierkegaards teologi.

Med tilltagande ålder hade Kierkegaards blickar öppnats för den personliga utvecklingsgången i sitt eget liv och han skildrade den 1848 i Grundsynen i mitt författarskap (utgiven posthumt); denna erfarenhet överförde han på en stor konstnärinnas utveckling. Han beskrev Johanne Luise Heibergs »förvandling» i Krisen och en kris i en skådespelerskas liv, fyra artiklar i Faedrelandet juli 1848.

VI. Sista år. Kyrkostormen (1851-55).

Med Övning i kristendom och Till självprövning hade Kierkegaard med all önskvärd klarhet utrett det stora avstånd, som existerade mellan vad han ansåg för kristendom och den kristendom, som praktiserades av prästerna och de kyrksamma. Han inväntade nu reaktionen hos de kristna skarorna. Skulle de erkänna hur fjärran de stod från idealet? Kierkegaard tillbragte år av smärtfylld väntan. Hans dagböcker är fyllda av anteckningar, men han utgav ingenting. Han visste nu att hans fortsatta personlighetsutveckling var beroende av att han tog alla praktiska konsekvenser av sina tankar och gick till direkt angrepp på kyrkan och dess män, först och främst biskop Mynster. Det var mest hänsyn till »faderns präst», som höll tillbaka Sören Kierkegaard, och nästan omedelbart efter den gamle biskopens död kom explosionen. Professor Martensens (se bild) griftetal över Mynster blev gnistan som antände det bål, vilket ännu flammar: Martensen kallade Mynster »ett sanningsvittne», i Kierkegaards språk ordet för martyr. Kierkegaard avfattade ögonblickligen en skriftlig protest, men offentliggjorde den först då Martensen blivit utsedd till Mynsters efterträdare i ämbetet. Vi har nu kommit fram till den 18 december 1854, replik och motreplik avlöser varandra, först i dagstidningarna, senare i den polemiska tidskriften Öieblikket, som Kierkegaard skapar för sina syften. Med blodiga sarkasmer förföljer Kierkegaard prästerskapet, som för levebrödets skull inbillar människor att de är kristna. Gudsdyrkan som den framstår i kyrkans regi är svindel, hädelse. Den som avstår från att medverka däri undgår en stor synd.

För tredje gången hade Kierkegaard försatt sig i en konfliktsituation i förhållande till andra människor och därmed åter öppnat för produktivitetens slussar. Sannerligen, geniet är sin lyckas/olyckas smed. Men denna gång uttömde skribenten alla sina krafter. Den 2 oktober 1855 svimmade Kierkegaard på gatan. Han lades in på Frederiks Hospital (nuvarande Konstindustrimuséet på Bredgade), där han avled den 11 november. Med underbar själsstyrka och inre samling inväntade han döden. Inför sin ungdomsvän Emil Boesen sade han sig hysa orubblig tillit till nåden och meddelade sin fasta föresats att inte på någon punkt ta tillbaka sina protester mot den officiella gudsdyrkan; han nekade att mottaga nattvardens sakrament av en präst. Kierkegaards jordfästning ägde rum i Frue Kirke, där hans äldre broder P. C. Kierkegaard (se bild) talade. Då hans kista därefter sänktes i familjegraven på Assistentskyrkogården och domprost Tryde hade öst de tre skovlarna mull på kistan, trädde Sören Kierkegaards systerson, den unge läkaren Henrik Lund, fram. Han läste bland annat det ställe ur Ögonblicket, där Kierkegaard hade skrivit: även om en människa förklarar sig inte vara kristen, »dör hon - och om hon då efterlämnar så mycket att gudsmannen prästen, liksom begravningsentreprenören och några till, kan få var och en vad dem tillkommer, så hjälper hans protester inte, han är, han är kristen och begraves som kristen». Sålunda kom stridsmannen Kierkegaard att göra sin stämma hörd på sin egen begravning. Han själv längtade efter frid. På gravstenen inristades på hans egen önskan denna psalmvers av Brorson:

Det er en liden Tid
Saa har jeg vundet,
Saa er den ganske Strid
Med eet forsvundet,
Saa kan jeg hvile mig
I Rosensale
Og uafladelig
Min Jesum tale.

VII. Sören Kierkegaards mission.

Innan vi fortsätter fram till det stora författarskapets avdelningar och enskilda arbeten, kan det vara skäl att klara upp begreppen en smula och försöka att på pappret fästa en provisorisk bild av denne författare och hans gigantiska verk.

Sören Kierkegaard är ett religiöst geni: som människa är han aldrig i jämnhöjd med det regelmässiga, utan högt uppe och djupt nere, där som orden sjuk och frisk har förlorat sin innebörd.

Geniet skapar. Kierkegaards genialitet låg däri att han avtvingade sin personliga situation svar på vittfamnande mänskliga spörsmål. Man har kallat honom kristendomens störste psykolog. Själv skulle han snarast ha nämnt sig upptäckare av religiösa kategorier.

Kierkegaards makalösa upptäckt var både djup och enkel. Den sade kort och gott: det måste göras åtskillnad. På Gud och människa. På den enskilde och samhället. På gott och ont. På förr och nu: Ögonblicket är den kategori han oftast hänvisar till, som ligger honom närmast om hjärtat. Kierkegaards lära handlar om att välja. Han ställer alltid sin läsare inför ett alternativ. Hans filosofi riktar sig mot varje försök att utjämna motsättningar. Den är en valets filosofi. Kierkegaards första storverk hette Antingen-eller. Den titeln är mottot för hans författarskap.

Välj! Det är Kierkegaards budskap till människorna. Med detta krav har Kierkegaard ställt sig på den mänskliga naturens fundament. Det är därför inte märkvärdigt att han får grepp om människorna. Han lär dem att göra åtskillnad. Han tvingar dem ut, där jaget är som djupast för att där vinna klarhet över sin innersta bestämmelse. Sören Kierkegaard gör tjänst som slipsten för personligheten.

F. Billeskov-Jensen

[sidbörjan]