Lev Sjestov (1866-1938)
Rysk-judisk existensfilosof, född i Kiev, vid sidan av Nikolaj Berdjajev den mest kände av den ryska kulturella "silverålderns" tänkare. Sjestov, som egentligen hette Jehuda Leib Schwarzmann, studerade först juridik vid Moskvauniversitetet men utövade aldrig något juridiskt arbete. Från slutet av 1890-talet levde han i S:t Petersburg fram till 1920, då han lämnade Ryssland och slog sig först ned i Berlin, för att efter 1922 bosätta sig i Paris där han levde fram till sin död 1938. Han höll föreläsningar i Berlin, Paris och Amsterdam och genomförde två serier av gästföreläsningar i Palestina, men uppehöll ingen fast akademisk tjänst.
Sjestov kallade Shakespeare sin "första lärare i filosofi", under senare delen av sitt liv tolkade han Hamlets gåtfulla "tiden är ur led" som en fundamental existentiell sanning. Men det var först vid tiden omkring sekelskiftet som han på allvar vände sig till filosofin, efter att först ha varit verksam som litteraturkritiker av författare som Dostojevskij, Shakespeare, Tjechov m.fl. Omkring 1895 genomgick han en själskris av något slag, som han själv aldrig omtalade. I hans verk söker man förgäves efter självbiografiska inslag, vilket skiljer honom från de flesta andra existensfilosofer. Men för den skull är hans skrifter varken opersonliga eller lidelsefria, tvärtom, allt han har skrivit lyser av intensitet och personligt engagemang (i religiöst och moraliskt hänseende, snarare än politiskt).
Sjestov hade kanske fått sina djupaste influenser från Dostojevskij, Pascal och Nietzsche. Han kom sent i kontakt med Kierkegaard och fann att dennes ståndpunkt var kongenial med den egna, även om han hade utarbetat sin egen existentiella position oberoende av Kierkegaard. Sjestovs filosofiska verk är skrivna i en aforistisk, ironisk och frågande stil som påminner om Pascals Tankar och Nietzsches Borton gott och ont. Czeslaw Milosz kallar honom en av filosofins främsta stilister. Sjestov hävdade i likhet med S.K. att subjektiv sanning gränsar till paradoxen. "Många människor blir ställda," skrev han en gång, "när jag framför två motsägande satser samtidigt men skillnaden mellan dem och mig är att jag talar öppet om mina motsägelser medan de föredrar att inte låtsas om dem, inte ens för sig själva För dem är motsägelser något anstötligt för den mänskliga anden " (se: de Schloezer, "Un Penseur russe ," s. 89-90).
Sjestov var ingen systematisk tänkare. Medan han attackerade andras synsätt, ibland våldsamt, så avstod han sig ifrån att uttrycka sin egen position i objektiva termer. Hans skrifter är positivt koncentrerade på förhållandet mellan religion och etik och negativt på en kritik av teoretisk och praktisk rationalism. Särskilt den rationalistiska etiken hamnar i skottgluggen. Bland de filosofer som får tillhandahålla bränslet till brasan kan nämnas: Parmenides, Platon, Aristoteles, Plotinus, Spinoza, Kant, Hegel och Husserl, den senare för övrigt mycket god vän med Sjestov, deras filosofiska opposition till trots.
Det grundläggande antingen/eller i Sjestovs tänkande är antytt i titeln på hans sista bok: Athen och Jerusalem. Athen är förnuftets hemstad, den filosofiska rationalismens, som hävdar ett ordnat och för kunskapsutvinning tillgängligt kosmos, som styrs av eviga, nödvändiga och oföränderliga lagar, vilka naturligtvis väger oändligt mycket tyngre än den mänskliga andens nyckfulla begär. Jerusalem är trons hemstad, den existentiella irrationalismens, där den individuella nycken, ovetenhetens mysterium och den rena möjligheten ligger i den andra vågskålen. Som symbolgestalt för denna dichotomi väljer Sjestov Job i Gamla Testamentet och dennes ord: "Ack att min sorg skulle bli vägd och min olycka läggas jämte den på vågen! Se, tyngre är den nu än all sanden i havet," (i "Jobs vågskålar", mottot). Att också S.K. hade vänt sig till Job i samma ärende och återfått hoppet av Jobs oerhörda anspråk redan århundradet innan skulle Sjestov bli varse först sent i livet. För människor som Job, vilka berövats allt av värde i livet, likgiltigt av vem, Gud djävulen eller människor, återstår bara ett hopp, nämligen: "att för Gud är allting möjligt", t.o.m. vad Descartes kallade en logisk absurditet (för att därmed kunna avfärda det), att kunna göra det en gång skedda om intet. Sjestov skriver om Dostojevskij att hela hans verk är inget annat än variationer på temat från Jobs bok.
Den rationella kunskapen, menade Sjestov, förbiser det väsentliga i existensen, nämligen det individuella, det oförutsägbara, det obegripliga och mystiska. "Hur mycket vi än har uppnått med vetenskapen", skrev han, "så får vi aldrig glömma att vetenskapen aldrig kan ge oss sanningen För sanningen ligger i det singulära, oförutsägbara, obegripliga, och det 'tillfälliga' " ("Jobs vågskålar") "Vi lever", förklarar han, "omgivna av en oändlig mängd mysterier" ("Athen och Jerusalem" s. 25).
Det var främst det teoretiska förnuftets konsekvenser för moralen, dess undergrävande av de mänskliga värdena, som upprörde Sjestov. Förnuftet tar fram nödvändigheten och påtvingar oss ofrihet. Tron utgår från kontingensen och gör friheten möjlig. Rationalisterna hävdar en evig struktur hos varat, ett system av nödvändiga lagar som föregår varje tänkbar kosmisk skapare. Dessa lagar kräver med nödvändighet lydnad. Det icke-nödvändiga, vare sig det är kontingent eller arbiträrt, gör skapandet och det fria valet möjligt. Särskilt avvisade Sjestov den grekiska tanken, som han hade spårat tillbaka till Anaximander, att födas, komma till existens (genesis) är en slags trots mot gudarnas vilja, en kosmisk hybris, som får sin rättmätiga vedergällning genom straffet att dö (phthora). Han kallade detta "den skrämmande lagen om döden som oupplösligt hänger samman med födelsen I själva varat har det mänskliga tänkandet uppenbarat något otillbörligt, en brist, en sjukdom, en synd och fordrade visheten ett fundamentalt övervinnande av denna synd, d.v.s. ett förnekande av detta vara " (Kierkegaard och den existentiella filosofin, s. 8).
Genom att absolutifiera den teoretiska sanningen relativiserar rationalisterna med nödvändighet det mänsliga livet. Genom att ge efter för det "självuppenbara" accepterar de "den mänskliga existensens fasor" som någonting nödvändigt och legitimt. Sjestov å sin sida var alltid beredd att relativisera den teoretiska sanningen om det skulle vara priset som måste betalas för moralens och trons absoluta primat och därmed återupprätta den existerande individen.
Det nietzscheanska draget i Sjestovs filosofi framträder klarast när han vänder sig mot giltigheten hos universella normer. Sådana normer tjänar att begränsa och undertrycka kreativiteten. "Livets grundläggande egenskap", skrev han, "är vågspelet; allt liv är kreativt vågspel och sålunda ett evigt mysterium, omöjligt att reducera till någonting avslutat eller begripligt" (Jobs vågskålar). Under den etiska rationalismens tyranni (en del av förnuftets allmänna tyranni, som utvecklas naturligt utifrån förnuftets ursprungliga autonomi), lär vi oss att frukta kaos eftersom det innebär en förlust av ordning. Men "kaos är inte en begränsad möjlighet; det är ett obegränsat tillfälle" (ib.)
För Sjestov är det allt avgörande antingen/eller förnuftet och nödvändigheten eller tron och friheten inte ett val, som rationalisterna skulle hävda, mellan normaliteten och vansinnet. Det är ett val mellan två slag av vansinne, det "objektiva och det subjektiva vansinnet". Det första vansinnet är det teoretiska förnuftets, som godtar som ultimativa, eviga och universellt tvingande de objektiva sanningar som rationaliserar och legitimerar den "mänskliga existensens fasor". Det andra slaget av vansinne är det kierkegaardska "trons språng" som dristar sig att ta upp kampen mot rationaliserade och legitimerade fasor på den punkt där en sådan kamp "självuppenbart" är dömd att misslyckas. Mellan dessa två slags vansinne är Sjestovs eget val slutgiltigt och klart.
(Encyclopedia of Philosophy)